Lätta moln/Small Clouds
En kort essä om hur livet och konsten flätas samman/A short Essay on how life and art intertwine
Sandra Leandersson
Differens Magazine, autumn 24
Jag har blivit besatt av en organisk form som egentligen kan vara vad som helst från en vattenpöl, ett moln, en tumör till ett blåmärke. Den går att förändra i det oändliga och jag ser den nu som min följeslagare. Mest har den fått ta plats på gardiner men nu ska jag berätta något annat om den. Jag har nämligen blivit bestulen på delar av min skönhet på grund av en organisk form.
För drygt sju år sedan hittade jag en klump, en organisk form, i mitt bröst som visade sig vara bröstcancer. Efter en lång cellgiftsbehandling som jag tappade håret av, opererades mitt ena bröst bort helt och hållet. För att ersätta det sattes en expanderprotes in, något man närmast kan likna en boj. Inte bara obekväm utan också estetiskt omöjlig att acceptera. Ingen, absolut ingen fick se mig naken under den tiden. Ett drygt år senare byttes expanderprotesen ut mot ett silikonimplantat som var betydligt bekvämare men endast lite finare. Det är fortfarande ett bröst som är vanligt. Hängigt, guppigt och ett som är gjutet, solid, främmande. När jag har sex och rider den andre så guppar ett bröst och ett är stilla. Jag kommer inte över hur fult det ser ut. Jag har undrat så många gånger hur man fortsätter leva med den typen av skev skönhet. Jag har fått omvärdera den högst subjektiva upplevelsen; att anse sig själv vara en snygg tjej. För mig kommer det aldrig kännas som att jag är en normativt snygg tjej igen på grund av att mina bröst, den kanske starkaste symbolen för kvinnlighet, är förstörda. Vill man vara en normativt snygg tjej? Ja, när man inte kan det så vill man det. När man blivit bestulen vill man bara ha tillbaka det som stulits från en.
Den organiska formen som återkommer i mina verk är en bearbetning av det obegripliga. Av att överhuvudtaget bli sjuk, men också av att sjukdomen berodde på en klump, en organisk form, som jag aldrig kommer att få se.
Small Clouds: A short essay on how life and art intertwine
I have become obsessed with an organic shape, a shape that looks like anything from a puddle, a cloud, a tumor to a bruise. It can change shape endlessly, and I now see it as my companion. Mostly, it has found its place on the curtains I sow, but I want to tell you something else about it. I have, in fact, had parts of my beauty stolen from me because of an organic shape.
Just over seven years ago, I found a lump, an organic form, in my breast, which turned out to be breast cancer. After a long chemotherapy treatment, which caused me to lose my hair, one of my breasts was completely removed. To replace it, an expander prosthesis was inserted, something you can liken to a buoy. Not only uncomfortable but also aesthetically impossible to accept. No one, absolutely no one, was allowed to see me naked during that time. A little over a year later, the expander prosthesis was replaced with a silicone implant that was much more comfortable, but only slightly prettier. I still have one breast that is natural. Saggy, bouncy, and one that is molded, solid, foreign. When I have sex and am riding the other person, one breast bounces, and one is still. I can’t get over how ugly it looks. I have wondered so many times how one continues to live with this kind of skewed beauty. I have had to reassess the highly subjective experience of considering myself a pretty girl. To me, it will never feel like I am a normatively pretty girl again because my breasts, perhaps the strongest symbol of femininity, are flawed. But, do you really want to be a normatively pretty girl? Yes, when you can’t be, you want to. When something has been stolen from you, you want it back.
The organic shape that reoccurs in my work is a way to process the incomprehensible. Of becoming ill in the first place, but also that the illness was due to a lump, an organic form, that I will never get to see.
Sandra Leandersson is a textile artist living in Stockholm. To see more of her work, please visit her instagram @sandraleandersson
differensmagazine.com 