Konsten att tänka tillsammans: Ett samtal om platser och rum med curatorerna Emily Fahlén och Asrin Haidari



Amanda Winberg, 2021


Som en del av reflektionen kring temat ”Different Spaces/Spaces of Difference” har frågor kring stad och land, centrum och periferi, ofta varit vägledande för den diskussion vi i redaktionen hoppats på att skapa. Däribland har jag ställt mig frågor kring kulturutbyten, resursfördelning och politisk segregation och sökt perspektiv på dessa utanför den gängse akademiska miljön. Med ett särskilt intresse för hur man försöker att kommentera dessa frågor inom konstvärlden kunde jag bara hoppas på att få till en intervju med curatorsduon Emily Fahlén och Asrin Haidari, som sedan 2019 arbetar med Mint Konsthall på ABF-huset i Stockholm.

Duon har en rad uppdrag och initiativ bakom sig där den både socialt och geografiskt perifera platsen ofta blir till förutsättning och tema för projekten. Samarbetet mellan Fahlén och Haidari började på Tensta Konsthall. Sedan dess har de verkat som konstnärliga ledare för Luleåbiennalen, ställt ut Gunilla Palmstierna Weiss på Moderna Museet för att nu driva det ”ambulerande konstprojektet”[1] Mint i det forna Sveagalleriets lokaler på ABF i Stockholm. Jag mailade duon och fick ett snabbt och vänskapligt ja till svar på min intervjuförfrågan. Lite slogs jag av denna vänskaplighet, av tillgängligheten som nästan verkade prioriterad just för ändamål som dessa, och det ska visa sig i intervjun att attityden är en grundläggande del av curatorsduons konstnärliga strategi.


Fotograf: Gethin Wyn Jones

1:a Juli 2021, Zoom


Ni har båda varit verksamma på Tensta Konsthall, varit konstnärliga ledare för Luleåbiennalen sedan 2018, ställt ut Gunilla Palmstierna Weiss på Moderna och driver nu konsthallen Mint. Skulle ni säga att det finns ett genomgående tema för de projekt som ni tar er an? För mig verkar det som att ni ofta tar er an utställningsrum som ligger lite utanför, både geografiskt och socialt, något man skulle kunna tolka som konstfältets centrum, är det fel att tolka det så?

Asrin: Nej jag tänker att det är en rimlig tolkning av våra intresseområden och av hur vi tar oss an och jobbar med utställningar. Tiden på Tensta har varit väldigt formerande för mig och Emily; att jobba mycket med förmedlingsverksamhet och tänka ett helt sammanhang, en hel plats, och däri upptäcka vad det gör för en utställning har betytt mycket. Det handlar om att förstå att man inte bara jobbar med en utställning men också med alla delarna runt om, som med programverksamheten, vilka grupper man söker och hur man kommunicerar den. Det hänger ihop. Eftersom vi jobbade på en ganska liten institution där vi var ett tight team flöt allting in i varandra där. Och det här med att vi är intresserade av att gräva där vi står, av platsens betydelse för konsten och för utställningen som praktik – det kommer också från den tiden där många projekt grundades i Tensta som plats. Intresset för historia, sammanhang och politik kommer helt enkelt därifrån.

Man kan se en del projekt i Sverige idag som handlar om att uppmuntra, etablera och uppmärksamma kultur- och framför allt konstproduktion på landsbygden, ibland ifrån ett Stockholmscentrerat perspektiv och med en Stockholmscentrerad konstproduktion i ryggen Jag tycker alltid att era projekt har känts väldigt fina och avstämda, som i resonans med platserna ni har verkat på. Vad har varit viktigt för er i frågor som dessa och hur har era praktiker sett ut?

Emliy: I stora drag skulle jag säga att det är ett positivt fenomen att konsten sprider sig ut från storstadsregionerna. Ibland kan man, som du säger, se att det sker från ett stockholmsperspektiv, alltså att man planterar projekt. Det kan vara problematiskt om de inte är förankrade ordentligt.

Ett intressant exempel att titta på kulturpolitiskt är projektet “Kreativa platser” som genomfördes under Alice Bah Kunhkes tid som kulturminister. Det var en stor satsning som byggde på att konsten skulle möta civilsamhället. Det genererade starten för många olika kulturprojekt runt om i landet. Å ena sidan kan man se det som en positiv satsning att konsten får ta plats i mer okonventionella miljöer och med större geografisk spridning, å andra sidan finns risken att inte uppnå förankring när initiativet har ett “up-side-down-perspektiv”.

När jag och Asrin arbetat i Norrbotten med Luleåbiennalen har det varit viktigt för oss att lägga väldigt mycket tid på att lära känna platsen, och med platsen menar jag egentligen människorna. Vi har inte velat uppfinna hjulet på nytt utan se till vilken kunskap som finns i regionen: vilka jobbar redan med konst här? Vilka är intresserade av det som vi är intresserade av? Det är ju inte så att man per automatik samarbetar med alla men med dem som man hittar en gemensam intressesfär med. För min och Asrins del handlar det ofta om att vi hittar personer vi ”klickar med”, som vi känner att vi delar ambitioner med. Det är också viktigt att vi känner att vi hittar en samstämmighet ideologiskt eftersom vi har politiken som bakgrund i allt vi gör. Även fast det inte alltid är uttalat så handlar det mycket om det som en gemensam plattform.

Några små formuleringar som jag fastnade vid i samband med presentationen av Luleåbiennalen både 2018 och 2020 tycker jag har lyckats bra med att rama in en kritisk förståelse för relationen mellan folk och land. Formuleringarna pekar ofta mot en förståelse av den geografiska platsen som en scen, en social spelplan, snarare än en historisk och kulturell identitet där ett bestämt folk har sitt ursprung. Hur har ni kommit fram till dessa formuleringar och ert tankesätt runt dem?

Asrin: Jag tänker att det hänger ihop med det att bygga relationer. Det sociala har varit så centralt då vi försökt att se: vad är relevant på den här platsen? Förankring är nyckelordet, och det innebär att spendera mycket tid och se mer än på ett snabbt ytligt plan. Det blir på så vis inte bara ett professionellt arbete utan det handlar mycket om att skapa nya vänner på de här platserna och på så sätt få större förståelse för vad som är problematiskt och inte. Det är viktigt att förstå vilka olika perspektiv och konflikter som redan finns på en plats. Då behöver man spendera mycket tid och involvera andra människor som är bosatta där och lever sina liv på den platsen man kommer till. Just Luleåbiennalen har haft många samarbeten med lokala aktörer som jobbar med kultur och konst, och de har varit delaktiga i flera olika steg i arbetet, antingen som konstnärer, eller som platser och institutioner där utställningar ägt rum.

Att landskapet blir något slags material eller en scen motsvarar på något sätt också viljan att förstå mer. Vi tänker aldrig kortsiktigt eller att det här är en plats vi bara besöker. Till exempel sa vi redan från början efter den första biennalen att vi vill göra andra utställningsprojekt där. Det fanns ingen idé från vår sida om att det bara handlar om ett eller två tillfällen, utan snarare en inställning att relationerna som byggdes byggdes för livet. Så har vi gått in i projektet.

Emily: Vad gäller landskapet var det allra mest framträdande i den första biennalen.

Det som var påtagligt för oss var det kompakta mörker som erövrar Norrbotten under perioden. Vi var väldigt fascinerade av landskapet och av vad vi såg. Det fanns helt klart en exotifierande aspekt i vår blick som vi försökte använda oss av på ett konstruktivt sätt genom att förankra våra frågeställningar i samarbete med dem som hade större insikt i platsen.

Vad som också är viktigt att framhäva i vårt kuratoriska arbetssätt är att konsten kommer in på en gång och vi låter tematiken växa fram parallellt med den; vi tänker tillsammans med konstnärerna och deras projekt. Det är inte så att vi kommer med en färdigpaketerad idé som vi bjuder in konstnärer till utan tematiken formuleras i allra högsta grad i dialog med konstprojekten. En sak som är viktigt för vårt arbete, inte bara i Norrbotten utan generellt, är att hitta mentorskap. Vi tycker om att prata mycket med äldre generationers kulturutövare och vi låter dem gärna upplysa och tipsa oss. Det blir också ofta personer som vi sen arbetar tillsammans med och bjuder in till våra projekt. I Luleåbiennalen, till exempel, är kulturjournalisten Kerstin Wixe en väldigt central person. Vi har arbetat med henne på olika sätt både genom textuppdrag, programpunkter och litteratursamtal.

Asrin: Precis, många av historierna vi har plockat upp har kommit från sådana nyckelpersoner och på så vis gått från människa till människa, genom vänskaper, relationer och mentorskap. Flera av platserna som vi har varit på eller historierna som plockats upp i Luleåbiennalen kommer från Kerstin Wixe.

Emily: Det finns alltså kvaliteter, om man använder dem på rätt sätt, i att komma med ett utifrånperspektiv. Till skillnad från hur man tittar på den hemvana platsen tittar man med en mer aktiv blick på en plats man inte helt och håller känner. Om man lyckas balansera den positionen kan det bli bra tillsammans med det som är mer förankrat. Till exempel jobbade vi i Luleåbiennalen med terroristdådet 1940 mot den kommunistiska tidningen Flamman, som överlag är en ganska okänd händelse i svensk historia. Inte ens i Norrbotten har den uppmärksammats särskilt mycket och detsamma gäller för stora delar av kulturen från det politiska 60- och 70-talet. Därför upplevde vi att det visades stor uppskattning av att vi kom och återaktiverade historien i och med vår blick, och kanske särskilt den historien, i Biennalen 2018. 

Det är fint att du har med Tenstaperspektivet, Asrin, för det är väldigt viktigt för oss. Det är det vi alltid återkopplar till. Vi lärde oss så mycket av att jobba på en plats under många år och vi byggde upp en känslighet där. För Tensta är precis som landsbygden kan vara, ett område som exploateras i egenskap av att vara en typisk förort där man ser projekt komma in som inte är förankrade, som bara vill få en bra dokumentation på att man har landat på den platsen, eftersom de här platserna är så symbolladdade.

Vad vi ville åstadkomma när vi skapade Mint, med Tensta konsthall i ryggen, var att bygga en spännande utställningsverksamhet och samtidigt att bli en mötesplats. Som Asrin sa: vi tänker hela tiden i termer av kontinuitet. Vad som har varit fint med Mint är att vi haft en specifik grupp personer som har följt vår verksamhet. På så vis bygger vi relationer med dem som kommer till oss och det gör vår verksamhet mer meningsfull för oss, och det uppluckrar idén om separationen mellan publik och institution. Att vi gärna samarbetar med dem som också är vår publik, går igen i allt vi gör.

Verksamheten i ABF-huset är kanske inte helt perifer, socialt och geografiskt sett, men ändå lite då man inte är van att se konsten där. Vi ville gärna befinna oss i centrala Stockholm för vi ser att Stockholm utarmas på intellektuell och intressant konstnärlig aktivitet i innerstaden då den kommersialiseras alltmer. Det är svårt att bedriva konstnärlig verksamhet där om man inte är konkurrensstark.

Asrin: Det som vi har nämnt tidigare med att titta tillbaka historiskt och bjuda in mentorskap blir påtagligt i ABF-huset som befolkas av en äldre generation. Där finns många som har arrangerat och jobbat med projekt som är inspirerande för oss och som var med under en politisk tid där kulturen och politisk aktivitet flöt ihop, då kulturen hade en mer självklar plats. Av den anledningen landar intresset vi haft länge för generationsöverskridande möten väldigt bra i just ABF-huset. Om man också tänker på hur man aktiverar konst finns det väldigt intressanta format i folkrörelsen och arbetarrörelsens historia. Till exempel i ABF:s studiecirklar, seminarier och det självorganiserande; de är intressanta strukturer och strategier i hur man tänker kring att konst kan förmedlas.

Ja. Jag tänker på den första utställningen som ni inledde Mint med: Den folkliga självstyrelsens livsluft som just handlar mycket om fritid men också om att skapa ett fritt rum, ett rum som till stor del är obestämt där man både får vara meningslös och meningsfull. Ni har nämnt att organisering och åldersöverskridande möten är svåra att få till i kommersialiserade rum. Skulle ni kunna utveckla det lite mer? Vad är ett fritt rum, och vad betyder det för fritid, bildning och för att hitta gemenskap mellan olika grupper av människor?

Emily:. En sak jag tänker på, som redan fanns i ABF-huset från början och som vi har glatt oss åt, är att det är en så pass öppen yta att folk faktiskt sitter i entrén ofta och läser tidningen, kanske slumrar till, utan att bli bortkörda därifrån, vilket är extremt ovanligt i en stockholmskontext. Det signalerar någonting som jag tycker är sympatiskt – att man inte har massa vakter och övervakningskameror. En annan konkret grej är att inte ta inträde för verksamheten som bedrivs. Det skulle vi aldrig kunna tänka oss att göra om vi verkligen inte hade kniven på strupen. Sen tänker jag på det här med att ha låg tröskel: vilken konstplats som helst skulle säga att de eftersträvar det eller att de har det men det handlar ändå om vad olika rum signalerar för olika människor. Det som är roligt med att vara i ABF-huset är att människor råkar hamna i vår utställning utan att vara förberedda på det, att det är en miljö som kanske inte känns så hotfull, exponerande, eller…

Asrin: elitistisk! 

Emily: Ja, elitistisk, som konstplatser ofta upplevs. Det var också viktigt på Tensta konsthall att själva entrén är ett café så att man inte kommer in i den här tomma miljön och känner sig uttittad det första av allt. Det finns sådana arkitektoniska och sociala parametrar. Men också rent konstnärligt, för när vi pratar om det här rummet, som relaterar mycket till vår första utställning, så handlar det om att skapa ett rum där misslyckanden och experiment kan ske, och om att inte alltid vara så kontrollerande i den konstnärliga processen. Vi jobbar ofta spontant kring våra utställningsprojekt på Mint och saker kan omformas i sista sekund. Det ger oss energi till det vi håller på med för det passar oss som personer, men det är såklart olika. Vi gillar att verkan mellan etablerade institutioner som har uppstyrda program, där man marknadsför sina saker lång tid i förväg. Det finns redan tillräckligt mycket sådana platser som har en sådan typ av struktur så vi behöver inte också vara en sådan plats. Vi är lite annorlunda där.

Asrin: Jag tänker också på den energin som du beskriver, Emily. Vi får energi i den här processen och jag hoppas att den energin också syns; att den här lusten, eller det att vi inte hinner tröttna på våra idéer utan att de fortfarande känns angelägna när utställningen öppnar, är en lycklig konsekvens av att vi vill vara flexibla, organiska, och jobba i ett annat tempo eller temperament. Jag tänker att utställningen eller projekten vi gör blir mera fria, att den friheten som vi har visar sig i det som publiken möter. Det kanske inte är så planerat i detalj; utställningen kanske har en öppenhet snarare än att den är färdig och följer en viss struktur eller svarar på särskilda frågor eller är helt färdigtänkt. Det experimenterande som finns, och den energin, skapar en frihet och rummet blir fritt.

Emily: Ja, jag tror vi eftersträvar ett visst mått av oförutsägbarhet, det blir roligare då. Och det är ju ett risktagande, det är inte säkert att det alltid blir bra. Vi tycker inte att allt det vi gör blir helt hundra men vi förstår varför vi gör det. Att inte riktigt veta vilken väg det ska ta är också roligt i relation till programmet. Snarare än att man från början bestämt det man ska förmedla kan man då själv låta sig underhållas av det man gör och följa med i nuet.

Sen tänkte jag även på utställningen Den fysiska världen fanns fortfarande där just utifrån temat på vårt nummer som ska komma ut. Om man tänker sig att er utställningspraktik ändå är präglad av utvalda rum som är konkreta, fysiska och geografiskt bestämda, vad tänker ni om underhållning, abstraktion och verklighetsflykt? Kan det imaginära eller det abstrakta bli progressivt och bildande eller måste vi försöka återupptäcka de materiella rummen där vi lever?

Emily: Det abstrakta uttrycket är något som går igenom många av utställningarna som vi gör. Vi är i allra högsta grad intresserade av abstraktionen som uttrycksmedel. Det är viktigt för oss att konsten är vår utgångspunkt och att vi inte blir för duktiga i relation till de här kontexterna som vi verkar i; vi vill inte bara ställa ut den typ av konst som är ett likhetstecken med arbetarrörelsen. Vissa av våra projekt är väldigt trogna den historien men andra kan tyckas vara lite mer långsökt kopplade. Den första utställningen är ett bra exempel på det där vi hade med många olika uttryck, däribland det abstrakta.

Just Den fysiska världen fanns fortfarande där tycker jag är ett av de roligaste utställningsprojekt vi har gjort. Det var skönt att lämna ABF en liten stund och vara i ett annat rum, och vår utgångspunkt handlade mycket om ett undandragande i relation till droger, rus, och andra sätt att lämna den konkreta världen på. Den viktigaste utgångspunkten där var David Wojnarowicz och Marion Scemamas film “When I put my hands on your body” (1989). För i den poetiska texten som Wojnarowicz läser så går han både upp i ruset, det erotiska ögonblicket, samtidigt som han är påmind om den fysiska världen och de ok som finns på hans axlar. Mer explicit handlar det om viruset som han bär på. Det gäller alla verk som har den dubbla rörelsen att försöka uppgå i abstraktionen och samtidigt vara påmind om världen som pågår runt omkring. Det är kopplat till att förlora kontroll där det inte finns en given tolkning och en given väg. Sen har vi inte alltid jobbat kring arbetarhistorien på ABF heller. Tittar man på konsten och arbetarhistorien så är det mycket realism och väldigt mycket bokstavlighet kring gestaltningarna. Åtminstone är det den gängse idén kring arbetarkonstens uttryck och jag tror vi har ett behov av att ta ett steg bort från det narrativet för att komma med förslag på annat som är relevant. Där handlar det om att komma in med andra perspektiv.

Om man rör sig in på frågor kring virtuella rum, och ser till att konst idag exponeras mycket via sociala medier: vilka konsekvenser får det för er? Oftast blir konsten på det sättet oberoende från platser och rum. Finns det inneboende problem eller kanske möjligheter i det?

Asrin: Ja, bara det senaste året har vi försökt att hitta vägar för att nå ut till en publik på andra sätt.

Emily: Ärligt talat är vi inte jätteintresserade av sociala medier.

Asrin: Nej, vi har inte hittat något sätt eller inspirerats av någon annan. Vi ser inget bra som funkar och är inte tillräckligt intresserade för att experimentera och hitta ett sätt som fungerar i rum som inte är fysiska.

Emily: Vi använder det fast mer som information och arkiv. På vår Instagram kan man svepa igenom och se vilka projekt vi har gjort de senaste åren.

Asrin: Men det är ju standard, det är det alla gör, men att tänka kring de frågorna har vi inte stannat upp i så mycket för vi är inte så intresserade av det själva. Vi förstår ju att de är relevanta frågeställningar och saker att tänka på ännu mer nu den senaste tiden men vi har kanske mest jobbat med radion i och med Luleåbiennalen. Men att nå ut med konstverk; vi har några exempel på det, Emily, visst?

Emily: Ja, de som byggde på ljud. Vi är lite medium-känsliga. Vi tycker att det finns mycket konst som inte gör sig så bra i det platta formatet. Det finns säkert, men jag har inte träffat på så mycket jätteintressanta projekt där jag känt ”wow kan man jobba så”. Det är fortfarande så begränsat.

Hur tänker ni kring den isolering man har sett under många år nu till följd av sociala medier? Inskränkningar av demonstrationsrätten under corona var för många föga uppretande eftersom ingen demonstrerade från början. Vad har konsten och konstfältet för potential i de här frågorna? Vi har pratat om det litet tidigare – att konsten kan erbjuda ett rum för organisering – men kanske kan den erbjuda mer än så hos er? 

 Emily: Vi har mest varit frustrerade under corona. Det är inte som att vi har tänkt eller kommit på nya tankar. Vi bara väntar på att vi ska kunna få göra saker på exakt det sättet som vi vill och, som vi har pratat om förut, det fysiska mötet är helt centralt för jättemycket av den verksamhet som vi bedriver. Jag känner att vi har varit rätt oinspirerade, eller?

Asrin: Precis, bara det att vi försöker vänta ut det känner jag är fel av oss, för någonstans har världen förändrats. Att gå emot det i stället för att omfamna de nya förutsättningarna är naivt på något sätt eller liksom lite tjockskalligt. Men angående det här med organisering: den utställningen som kommer nu och kureras av Michele Masucci, En omsorgsfull strejk, kommer verkligen ta sig an det politiska läget, rörelsens historia och vilka vägar man kan ta där kamp, strejk och motstånd tas upp mer explicit. Den utställningen kommer att generera möten, kollektivitet och organisering på liten skala i olika sammanhang under utställningsperioden.

Emily: Det är en evig aspekt som vi tänker kring och som är ganska svår att överbrygga men vi hoppas på att skapa fler broar mellan konstfältet och olika politiska rörelser. För det är inte helt självklart att de två möts och det är till och med väldigt separerat mellan olika konstarter; till exempel kanske litteraturfältet sällan ser utställningar och filmkonst kanske inte engagerar skådespelare och teaterfolk. Det känns också som en slags politisk ambition att försöka hitta fler beröringspunkter och för vår del också bredda idén om vad en rörelse och en arbetarrörelse kan vara idag. Den skulle kanske kunna innefatta kulturarbetare också. Det är på något vis kring de frågorna som vi tänker: vilka kan en rörelse innefatta och vad kan konsten ha för plats i den?

Fotograf: Gethin Wyn Jones


[1] https://m-i-n-t.se/om/

Håll koll på allt som händer på konsthallen Mint genom att besöka deras hemsida: https://m-i-n-t.se/, eller genom att följa dem på facebook: https://www.facebook.com/mint.abf!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s