I samtal med Nonhuman Nonsense


Astrid Elander

#II. inside animals / animals inside

i. humans and nonhumans

spring, 2022


Photo by Sara Kollberg

Nonhuman Nonsense är en design- och konstnärsstudio som skapar experimentella scenarion någonstans mellan utopi och dystopi. Det är scenarion som drömmer sig bort ifrån men samtidigt speglar vår samtid, och som väcker frågor om hur vi ska förstå oss på och närma oss det icke-mänskliga. Som i förslaget att färga alla jordens kycklingar rosa, eller att ge planeten Mars en juridisk identitet. Differens har träffat grundarna Leo Fidjeland och Linnea Våglund, på länk från Stockholm till Berlin, för ett samtal om vad bergen vill säga, vad konsten kan göra, och om vad vi egentligen kan lära oss av djuren.


Hej Nonhuman Nonsense! Vi på Differens Magazine är väldigt glada att vi får göra den här intervjun med er. Vi gör ett nummer som reflekterar över djuret, ni kallar er för Nonhuman Nonsense, vill ni berätta lite om det namnet? Vad betraktar ni som Nonhumans, varför ska vi tänka på Nonhumans, och varför Nonsense?

Vi brukar säga att Nonhumans är djur, objekt, ekologi och teknologi, men också de varelser som ligger mellan eller bortom de kategorierna. Vi är intresserade av relationen till det icke-mänskliga eftersom den verkar vara kopplad till många av de globala problem vi ser idag, såsom ekologisk kollaps och ”extractivism” – försöket att utvinna så mycket som möjligt ur jorden. 

Vi kallar oss för Nonsense för att vi försöker skapa scenarion eller berättelser som inte säger till folk vad de ska tycka, utan istället skapar paradoxer som öppnar upp för olika perspektiv, som möjliggör för reflekterande och för ett undersökande av fundamentala filosofiska frågor. Och för att det i slutändan blir nonsens att försöka separera det icke-mänskliga från det mänskliga. Det är inte så lätt att säga var den gränsen går. Om vi undersöker vad vi upplever som det mänskliga riktigt noga så finner vi till och med att det uteslutande består av icke-mänskliga element. En transformerad relation till det icke-mänskliga innebär därmed en förändrad relation till jaget, och vice versa.

Vi ser nonsense som ett försök att göra historier utanför common sense, att ifrågasätta det och peka på de narrativ och sanningar vi lever under, saker så fundamentala att vi inte ens tänker på dem som idéer. Lite som ordet naturlig – Timothy Morton har sagt att naturligt bara betyder normativt, men att den normen är så stark att vi ser den som inbakad i sakerna själva, en kvalité i världen ”där ute”.  

I The Pink Chicken Project vill ni genmodifiera alla jordens kycklingar för att sätta färg på berggrunden och sprida ett aktivistiskt budskap. Varför kycklingen?

Vi började med att utforska antropocen och de maktstrukturer som är inbäddade i global ekologisk kollaps. Sedan hittade vi geologisk forskning som föreslog att kycklingben skulle vara ett av de huvudsakliga spåren efter antropocen. Det fastnade, det var något vi kom tillbaka till flera gånger. Det är en så konstig bild, att det framtidens varelser kommer mötas av om de undersöker spåren av en plötslig och kraftig förändring av jordens biosfär är massa kycklingben. Kommer de tro att det bara var en massa kycklingar som levde här? Sedan stötte vi på citatet ”reoccupying the strata”, en rubrik från ett manifest av Kathryn Yusoff som vi aldrig riktigt läst, men bara titeln var tillräckligt inspirerande. När vi sedan kombinerade det med syntetisk biologi tänkte vi – vänta, kan vi återta stratumet genom kycklingen? 

The Pink Chicken Project, ongoing, by Nonhuman Nonsens

Ni vill kritisera människans ingripande i ekosfären genom att gripa in i den. Är det inte problematiskt att använda berggrunden som ett slags debatt-vägg, en arena för åsikter? Varför inte bara avstå från att ockupera? Varför re-occupy och inte de-occupy?

I projektet föreslår vi användandet av en ny genteknologi som heter “CRISPR Gene Drive” för att ändra färgen på alla kycklingar, och det är ju absolut ett våld mot en art, att gå in i och ändra den i global skala, helt utan samtycke. Det intressanta med att förändra berget genom ett narrativ är att det pekar på skalan på det som händer just nu, på att vi lever på ett sätt så att det här händer i bergen, det är såhär det kommer se ut i framtiden. Vad skulle vi göra om syftet var att av-ockupera stratumet? Föreslå att vi ska sluta odla miljarder kycklingar i jättefabriker? Det som händer nu är så absurt och samtidigt så normaliserat att det ibland är svårt att prata om. Vi ville komma åt de underliggande frågorna, utan att säga till folk vad de ska tycka: Hur hamnade vi här egentligen? Vad är det i vår relation till kycklingen som är destruktivt? 

En del blir ju arga på det här projektet, men det är intressant hur de blir arga, för de säger inte ”rör inte min companion species” utan ”rör inte min mat, jag vill inte ha rosa ben i min mat”.

Vi guidas mycket av vad som känns roligt, av humor. För oss pekar det ofta på kärnan i saker. “Något händer här men jag vet inte riktigt var det handlar om”, humorn kan användas för att komma fram till den kärnan. Det är också ett sätt att skapa en mer öppen diskussion. Hade vi sagt de-occupy hade det varit som att gå direkt in i ett dömande, och då blir det svårt att ha en diskussion. Eller så blir det bara såhär: ”okej, bra idé”. 

Det som också gör det här projektet intressant för oss är att vi själva inte vet svaret på frågan om bioteknik. Vi är fortfarande inte säkra på hur vi ska förhålla till den här teknologin, när den är användbar eller inte. Öppenhet och nyfikenhet är väldigt viktig för att kunna skapa ett projekt som har den balansen. Ja, jag har gått från att vara jätteför all bioteknik till att bli jätteanti. Nu vet jag inte riktigt vad jag tycker, men jag ser fler nyanser, och att det beror mycket på hur det används. Även om intentionen är god så är det lätt att få en övertro på vår egen kunskap och förmåga att styra världen. Men verkligheten är mer unknowable. Antropologen Eben Kirksey pratar i vår bok om Pink Chicken Project om att vissa teknologier har också en sorts wild, unruly, eller rowdy karaktär, vilket gör dem extra oförutsägbara och svårhanterliga.  

Skapandet av ett projekt är mycket ett sätt för oss själva att komma underfund med hur vi ska tänka kring ett problem eller dilemma. När vi gjorde det här narrativet förstod vi inte riktigt vad det handlade om. Det är så många strukturer inblandade: jordbruk, bioteknik, geologiska tidsskalor, berättande, makt och sociala strukturer. Det var först när vi visade upp och pratade med andra om det som vi började förstå. De berättade för oss hur de tolkade projektet, och vi ba aha, ah, åh vad najs. Och det var kanske här humorn och paradoxen gjorde sitt, de öppnade ett konstruktivt djup där vi kunde se mer grundläggande filosofiska frågor än när vi skapade narrativet.

Det vi gjorde då var att försöka samla den här förståelsen i en bok. Det är en samling av essäer och intervjuer med olika filosofer, antropologer, aktivister och andra som varit i kontakt med projektet. Vi skrev den under pandemin och jobbar med att få den publicerad nu.

Ni är intresserade av österländsk filosofi och Indigenous Knowledge, på vilket sätt influerar de här tanketraditionerna ert arbete?

På senaste tiden, när vi pratat om att vi inte är uppbyggda av människor utan av nonhumans, och att vi alltid är i kontakt med nonhumans, har buddhismens koncept interbeing varit inspirerande. Det speglar det som inom posthumanism kallas entanglement

Vi försöker verkligen hitta en balans. Vi är pro science, eller vi jobbar gärna tillsammans med forskare och vill att projekten ska vara grundade i vetenskap. Men just vad gäller gränsen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga och någon sorts icke-dualism finns det mycket kunskap inom österländsk filosofi, också vad gäller att koppla samman vetenskap med spiritualitet eller känslor. 

Indigenous filosofier eller ”kosmologier” är ofta väldigt funktionella och konstruktiva. Särskilt när det gäller vår relation till ekosystem och natur. Vi har jobbat en del med ”personhood”- utvecklingen på Nya Zeeland. Där har de jättemycket erfarenhet och kunskap om att ha en dialog med det icke-mänskliga, en kontakt och en närhet. Ordet tabu kommer från det – människan måste ibland avhålla sig saker av respekt för det icke-mänskliga. Det intressanta är att det har skrivits in i lagtexterna på Nya Zeeland. En text vi läste (från 2014) beskrev hur ägandet av en nationalpark hade flyttats från regeringen till en ny laglig konstruktion – nationalparken själv. Det skrevs in i lagen att all mänsklig aktivitet på området skulle regleras av en grupp bestående både av representanter från staten och från den Māori-iwi som har sitt ursprung och hem i området, och att besluten skulle grundas på maoriernas kosmologi och kunskapssystem, de principer om förvaltning och relation till andra varelser som kommer ur den idévärlden. De radar upp flera icke-västerländska, epistemologiska begrepp som ska ligga till grund för gruppens beslut och beskriver det som ett sätt att helt ta bort ägandet av marken – området äger sig själv – det är jättespännande.

Det är inspirerande också av en annan orsak, för om vi säger att vi lever under en massa narrativ som säger hur världen är, sanningar som kanske inte behöver vara sanningar, är det intressant att också kunna komma med exempel på andra sätt. Det får en att tänka att det finns hur många sätt som helst att tänka på.  

Hur vet man vad ett berg vill?

Det kanske är lite svårt för oss som bor i städer och köper all vår mat inslagen i plast att veta det. Vi har kanske glömt eller förlorat den kunskapen. 

Vi är inte experter på hur man vet vad ett berg vill, men vi läste en spännande intervju med Tamati Kruger, huvudförhandlaren i den iwi som bor på det här området på Nya Zeeland. Han sa att ”those who know the land and love it know how to read the signs that nature is trying to tell us”, och gav ett exempel från en person som säger ungefär såhär: ”när jag var ute igår var det inga bär på marken, det är juni och det borde finnas bär på marken”. Vad han menar är att naturen försöker ha en dialog med oss, men att vi behöver lära oss hur man lyssnar. 

På ett sätt är det kanske inte så himla svårt att veta vad naturen vill just nu. Det är ändå rätt så tydligt. Det är jättemycket bränder i Kalifornien, öknar breder ut sig, korallrev dör, tusentals arter går under, insekterna försvinner, Corona… 

Tror ni att det västerländska sättet att tänka har bidragit till den här utvecklingen? 

Absolut. Det är väl hela kritiken mot antropocen. Tänker vi att vi är mycket viktigare än alla andra är det ganska lätt att utnyttja andra. Tänker vi dessutom att vi är utvalda av gud och har en särskild plats på planeten är det nästan svårt att tänka något annat. Det är svårt att ändra på någonting och fortfarande ha den idén. Samtidigt sägs det inom västerländsk religion att just eftersom människan är utvald av Gud så har hon ett jättestort ansvar att förvalta sin position och ta hand om miljön. 

Många tänker ju fortfarande att djur inte är medvetande eller existerar på samma sätt som människan. Det är att avhumanisera det andra – det är roligt att det är det enda ord vi har, avhumanisera – att framställa det som helt skilt från oss själva. Det har studerats av många, det leder till minskad empati, stänger av kopplingen till det andra. Det är samma mekanism som gör oss kapabla till krig eller folkmord.

Den andra extremen är ju att ignorera alla skillnader mellan arter och säga att alla är lika mycket värda. Det är inte så simpelt att vi bara kan säga att vi ska vara snälla mot djuren – ska vi vara snälla mot kaniner eller mot rovdjuren som äter kaniner? 

Det handlar om att komma bort från idéen om den upplysta människan som verkar särskild från en mekanisk bakgrund, det är en våldsam fantasi.

Kan särskiljandet från djuren innebära en begränsning för också synen på oss själva? Så att exempelvis vår idé om språk, istället för att innefatta också de uttryck vi delar med andra djur, inskränkts till att avse den fixerade, skriftliga utsagan? Apropå att vi glömt hur vi kan lyssna till naturen: har vi fått svårare att lyssna till och tala andra djurs språk?

Det där får mig att tänka på Alex the Perrot, en papegoja som var väldigt bra på mänskligt språk och kunde kommunicera genom att prata med människor. Alla menade att det här var en jättesmart papegoja. Men är det inte bara en papegoja som är jättebra på att prata människospråk? Det betyder väl inte att den är jättesmart, eller att alla papegojor som inte pratar människospråk är dummare?  

I projektet Planetarian Personhood projicerar ni ett människoansikte på planeten Mars, sätter stenar framför mikrofoner i konferensmiljöer och ger dem personpass. Ni leker med projektion som ett sätt att leva sig in i andra typer av varande. Finns det några problem med att utgå från människan för att förstå det icke-mänskliga?

Det är intressant att skilja mellan antropocentrism – att sätta människan i centrum, tänka att vi är väldigt speciella och har ett unikt sätt att existera på eller existerar mer än alla andra, och antropomorfism – att projicera det mänskliga sättet att vara på andra varelser. En del filosofer menar att det är svårt att komma ifrån antropomorfism, eftersom det mänskliga just nu är vår enda tillgång till verkligheten och att vi därför inte kan låta bli att projicera den på annat, men att det inte behöver betyda att det mänskliga är det bästa eller ens enda sättet att existera. 

Dessutom gör andra varelser samma sak tillbaka. Det är inte bara åt ett håll någon tittar. Om ett får tittar på oss fårmorfar det oss. Timothy Morton säger till och med att när vi käkar vindruvor antropomorfar vi vindruvorna men vindruvorna grapemorfar oss tillbaka. Jane Bennet föreslår användningen av “strategisk antropomorfism” för att skapa empati för icke-människor. Hon skriver exempelvis att “We need to cultivate a bit of antropomorhism – the idea that human agency has some echoes in nonhuman nature – to counter the narcissism of humans in charge of the world.”

Det finns en studie på en grupp får. Forskarna ville veta hur de agerade när ingen såg och satte en GoPro på ett av fårens huvud, för att komma in i deras värld. Men då började alla får bete sig jättekonstigt. Efter ett tag insåg forskarna att det var för ett får hade en konstig grej på huvudet. Ett annat exempel är en kvinna som ville observera apor ”utifrån” och satte sig ner tyst för att studera deras beteende. De började också bete sig jättekonstigt, de ba: ”men vem är det där som sitter och tittar på oss? Jättekonstigt.” Snart förstod hon att det enda sättet att förstå dem var att komma dem nära och leva tillsammans med dem, att bli en apa själv. 

Angående att djuren också kollar på oss – måste inte både vår och deras blick vara väldigt färgad av hur vi har behandlat dem, burat in dem eller på andra sätt försökt manifestera vår överlägsenhet? Det blir ju ett märkligt möte

Det finns ett intressant konstprojekt, History of Cattle, som tittar på relationen till kossan genom historien. För länge sen, 10 000 år sedan eller nåt, var kossan en mer avancerad varelse som levde i flock, men genom relationen till människan har den blivit mer och mer fördummad. Genom avel och i och med att vi brutit upp deras strukturer, gjort dem beroende av oss eller hållit dem fångna. När vi pratade med Heather Davis sa hon en fin grej: “why would we want to render the other beings, that we share the world with, more stupid?” 

Det där finns inbakat i det som händer inom teknologi och industriellt jordbruk, att göra saker i stor skala, få en förutsägbar skörd, alltid tomater i butiken. Hela den relationen blir fördummad. Vi kan göra tomaterna förutsägbara, få dem när som helst, styra hur de kommer fram – men de smakar ju inget

Det är intressant också i förhållande till utrotande. Inte bara arter försvinner utan också olika sätt att vara på. Och sätt att ha relationer på. Det är jättesorgligt. 

När vi var i ett biosfärområde i Sverige fick vi veta att i nästan allt skogsbruk i Sverige hugger de ner alla träd innan de blivit vuxna, vilket innebär att alla träd som lever är barnträd. De vet inte riktigt hur de ska bete sig, för i vanliga fall blir de lärda av de äldre träden hur de ska vara. Det är bara massa bebisar. Och kycklingarna blir avlivade när de bara är sex veckor. De är avlade för att växa snabbt, så om de blir äldre än så kollapsar de under sin egen vikt eller får massa sjukdomar, hjärtattacker. 

Engagemanget för djur och natur har exploderat, inte minst på kulturens område. Samtidigt är det väldigt lite som faktiskt händer – vi fortsätter slakta djur och bränna skogar. Kan konst förändra? Varför ser det i så fall ut som det gör?

Jag tror faktiskt att det händer jättemycket, att saker är i rörelse och håller på eller har förändrats. Att säga att ingen gör något eller att inget händer kan förhindra att saker förändras. UNFCCC har ju försökt komma överens jättelänge om internationella begränsningar av koldioxid och parisavtalet är ju ett enormt framsteg, att hela världen ändå samlas och kommer överens. 

Jag såg ett talk härom veckan med Christiana Figueres, som var med när de förhandlade fram parisavtalet. Hon sa två intressanta saker, dels att många länder tar stora steg mot att reformera sina ekonomier – att 70 eller 65 procent av globala BNP redan är på väg mot klimatneutralitet – dels att det händer mycket vad gäller samarbeten, att om folk ska köpa ett företags produkter kan de inte vara så exploaterande. Sedan tror jag också att Fridays For future och hela ungdomsrörelsen, som inte bara är ungdomar – hela folkrörelsen – får mycket att hända. Figueres pratade om optimism, inte om naiv optimism och tro på att allt bara kommer bli bra, utan om att fråga sig vad man tar med sig in i hanterandet av ett problem. 

Donna Haraway skriver “It matters what matters we use to think other matters with; it matters what stories we tell to tell other stories with; it matters what knots knot knots, what thoughts think thoughts, what descriptions describe descriptions, what ties tie ties. It matters what stories make worlds, what worlds make stories.”

Vi är en del av en större diskurs. Inom konsten ifrågasätter vi saker hela tiden, förflyttar normer, förändrar. Vi får bara fortsätta göra bra saker. Det är också viktigt att jobba med sig själv i det. Det är intressant att undersöka hur de krafter som finns inom en själv också finns utanför en. Det finns en koppling mellan ens egen ilska och krig ute i världen, det är samma drivkraft. Det som leder till krig är inte bara något som finns där ute utan också inom mig. Eller inom ett system. Eller – systemet finns inte bara där ute utan också inom mig. 

Planetary Personhood, ongoing project, Nonhuman Nonsens

Vad tror ni att konsten kan bidra med som inte filosofin eller politiken kan?

Vi kan ta saker som är svåra att greppa och få fler att förstå. Skapa ett slags mittpunkt som kopplar ihop olika områden och möjliggör diskussion. Vi kan bidra med just stories, människan förstår världen bland annat genom historier. Det blev tydligt när vi var med vid ett FN-konvent 2018. Där var det väldigt politiserat, folk hade starka åsikter, för eller emot – om gene drives skulle vara tillåtet eller förbjudet, om teknologi kommer lösa våra problem eller leda till nya. De kunde inte diskutera eftersom det alltid var för tidigt eller för sent: när en teknologi är ny är det lätt att avfärda diskussioner som spekulationer, och svårt att veta hur teknologin kommer användas och hur den borde regleras, när folk redan har börjat använda teknologin är samhället redan investerat, vi kan inte sluta flyga för vi är beroende av det. 

I det forumet kunde vi bidra med att skapa ett exempel som var vetenskapligt relevant, som skulle kunna hända, men som samtidigt inte bara baserades på siffror, tabeller eller evidens. Det gjorde att många ville komma till oss för att prata om de etiska problem som de egentligen hade olika åsikter om men inte kunde nå fram till. Förhandlingarna där var så tekniska, det skulle vara ett precist, juridiskt språk osv. Inom design och konst finns en annan möjlighet till självkritik och att tänka i nyanser. Konst och storytelling kan gestalta inneboende motsägelser. Vi överraskades av hur viktigt det var med exempel, något som inte är det bästa eller det sämsta, för då dör diskussionen lite. Tvetydigheten skapar en öppenhet och en nyfikenhet som kanske möjliggör för förståelse. 

Apropå optimism, visst var det knäppt på många sätt när vi var på FN-konventet, mycket pengar och makt, men det verkade vara viljan till en bättre värld som drev många där. Det finns så många människor som jobbar aktivt för att vi inte ska få en klimatkatastrof. En miljon, kanske mer! Det är väldigt positivt. 

Till sist, vad tror ni att vi kan lära oss av djuren?

Att vi aldrig kan veta vad som pågår inom en annan varelse. Att vara ödmjuk inför andra sätt att vara. Det är väldigt ”rikt”, hur många sätt det finns att vara och uppleva saker på. Det är bortom oss, går inte beskriva eller att komma åt. Det känns så inspirerande. Att det går runt så många varelser omkring oss som har massa andra sätt att vara på, sätt som inte är bättre eller sämre utan bara andra. Det finns ett Timothy Morton-citat som säger att det är omöjligt att bevisa att en arkitekt agerar och att ett bi bara beter sig. Det är något vi tänkt mycket på, att det inte går att veta. 

Det är kul att möta djur för man måste hitta ett språk eller ett sätt att kommunicera, ibland är det med kroppsspråk, ibland med ljud.

Samtidigt kan vi se hur lika vi är andra djur. Även om det har andra sätt att vara på går det att känna en stark koppling till dem. Det djuren också gör, varje sekund, är att försöka vara lyckliga, de vill inte heller lida. Vi är kanske inte så olika de andra varelserna som vi delar världen med. Det är en enorm närhet på något sätt. Vi kan mötas och inte mötas. 

Vi hade en katt förut. När man ser en katt brukar man tänka: ”åh, katt”, applicera den etiketten på varelsen och baka in en massa saker i den. Han brukade komma upp jättenära en på natten, bara några centimeter från ansiktet och bara titta en djupt in i ögonen. Och då, när jag var så nära kattansiktet, kände jag så starkt hur lika vi ändå var. Som att han och jag var lika varelser men i olika kroppar. Vi hindrar oss från så mycket när vi hela tiden applicerar etiketter på saker. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s