Ida Mirow och Maria Bodin
for #III. pure danger / dangerous purity
Differens Magazine, winter 22 / 23
Med postironisk ton och konstnärlig skärpa har Pralin Magasin på några få år erövrat den svenska poesiscenen och blivit till en samlingsplats för en ny generation av lekfulla poeter.
Den digitala nättidskriften grundades 2018 av poeten Ida Mirow, nu aktuell med sitt debutverk Den mjukaste vännen, och My Roman Fagerlind, poet och dramatiker. Sedan det fjärde numret har även poeten och journalisten Maria Bodin varit med och stakat ut vägen för tidskriften.
Efter nu femton utkomna nummer börjar läsaren kunna ana ett mönster. Tidskriften verkar antingen värja sig mot konstlade poetiska stämningar, teman och språk eller göra den postmoderna gesten att överdriva dem till filosofisk absurditet. Den tar poesin både till platser den vanligtvis inte besöker och tvingar oss att stanna vid sånt som poesin i förbifarten kallar “Hjärta”, temat för tidskriftens fjärde nummer. I nummer med teman som “Monster”, “Skolning”, “Anime” och “Snusk” kastas poeterna in i sammanhang som sätter språkets spontanitet och flexibilitet på prov. Här blir det annars glömda, fula, brutala eller sexiga föremål för poetens gehör. Med en glupsk gränslöshet utforskar tidskriften poesins gränser.
Inför #III. pure danger / dangerous purity, har Differens Magasin fått äran att intervjua Ida Mirow och Maria Bodin om rummen där poesin och smutsen beblandar sig.
Differens Magazine (D.M): Kan man tänka på redaktörsrollen i termer av städning, rengöring – eller tvärt om nedsmutsning?
Ida & Maria (I & M): Vi börjar med att bestämma var smuts är, eller? Det är materia på fel plats, enligt antropologen Mary Douglas. Nu är ju text inte riktigt materia, men om det skulle vara det, då sysslar ju redaktören med att skyffla runt, flytta textmateria från en plats till en annan, ta bort, lägga till. Vad som är på fel plats, ja, det hör man ju själv är subjektivt.
Kanske att redigering är skrivandets hushållsarbete, det reproduktiva osynliga gnoendet mot författandets produktiva arbete. Säger inte detta för att vara martyr.
Är frågan en subtweet? Känner ni att en redaktör smutsat ner er text? Typ gått in och dammsugit med skorna på, så att det blev fotspår överallt där dammsugaren varit framme.
Ibland talar man om att rensa i en text, men då brukar det syfta på korrekturnivån: att ta bort dubbla blanksteg och konsekvensfel. Redaktörer talar oftare om att “tajta till”. Det associerar mindre till hushållsarbete, mer till hudvård. Anti-agingprodukter.
Tänker däremot mer på redaktörskap som konstgjort åldrande. Ett sätt att snabba upp författarens väg genom olika utkast. Ett äpple som läggs i en påse omogna tomater.
D.M: Är poesin särskilt lämpad att ta sig an det snuskiga eller smutsiga? Det man städar undan eller på annat sätt döljer?
I & M: Dikten är ett bekvämt format för smuts eftersom den saknar lukt, smak och sticker inte i ögonen. Om lämplighet innebär att på det mest övertygande sättet förmedla snusket, då står sig dikten inte ens mot en gif (av en klämd böld, analt framfall etc).
D.M: Vad händer i relationen mellan litteraturen och smutsen eller snusket? Försköning? Uppvisning?
I & M: Uppvisning absolut. Och om inte försköning så är att skriva om smutsen ett sätt att ta kontroll över den, nagla fast den i dikten, göra ordlöst skräp till språk. Men som vi brukar säga på pralinredaktionen, memento mori. (Brukar vi verkligen säga så? Kanske inte.) Du har ingen kontroll. Den glada nyheten är att dikter sällan blir bättre av kontroll.
D.M: Hur snuskigt är Pralin Magasin? Är ni hygieniska? Hur ser det egentligen ut på redaktionen?
I & M: Redaktionen har genom åren tyvärr inhyst flera sorters ohyra: spindlar, myror, mjölbaggar, redaktörer.
D.M: Tankar om litteratursanering, bokbål och allmän bortrensning av litteratur genom historien? Hur ska man förhålla sig till det?
I & M: Vänta nu… Det känns som att ni försöker lura oss att säga något vi kanske ångrar senare… Nej men såhär. En gång i tiden hade man kanske kunnat bränna en bok utan att det var nazism. Vet inte. Oavsett om man kunde det förut kan man inte det nu. Bokbål är estetiskt sammanlänkat med nazism till den grad att det är nazism. Men bortrensning av litteratur i andra format än bål, pratar vi då Tintin i Kongo? För den sortens städning är definitivt okej. Böcker är inte heliga, de är till för människor och människor är heliga och ska inte få sin värdighet kränkt av en jävla bok.
D.M: Så man får slänga böcker?
I & M: Ja, man måste acceptera döden och fördärvet. Däremot är det förbjudet att lukta på böcker.
D.M: Men litteratursanering idag då? Var ser ni sådana processer?
I & M: Här är eventuellt en lista med öppna dörrar som slås in, med det är också en kort lista på sådant som rensar litteraturen:
Klassamhället: Ser till att alla inte har samma förutsättningar från början att hålla på med litteratur.
Kapitalismen: Den fria marknaden rensar bort det som inte genererar vinst.
Det kollektiva medvetandet/minnet: Man kan inte hålla jättemånga tankar i huvudet samtidigt, så saker faller obönhörligen bort.
Skrivarskolorna och förlagen: Den här är dubbel. Ja, självklart sker sanering, trendkänslighet, kvalitetssållning. Ibland blir det bra, ibland blir det dåligt. Men tänk hur jobbigt det varit att öppna en bok om ingen gjort åtminstone kvalitetssållningen åt en på förhand? Alla som skriver borde verkligen inte skriva. Samtidigt: Tveksam till idén om “bokfloden” – att förlagen finns till för att läsarna inte ska drunkna. Det är en lögn förlagen sprider för att göra sig nödvändiga. Tidskrifter är förstås en helt annan sak.
D.M: En fråga vi ställt oss är om smutsets och snuskets kraft har urholkats. Vad är det mest förbjudna man kan skriva om idag?
I & M: Inget är förbjudet idag! Det är väldigt osexigt.
D.M: Vad borde förbjudas?
I & M: Att maila oss bidrag med filnamnet “Pralin tema X”. “till_pralin.pdf.”, “Pralin.pdf.” “bidrag_till_pralin.docx”. HUR FAN TROR NI VI SKA HITTA RÄTT FIL?
D.M: Apropå det: ni ska snart publicera ett nummer med tidigare refuserat material – vad refuserar ni och varför? I beskrivningen av ”refuserat”-numret förbinder ni er till att publicera allt som skickas in – vad vore riktigt svårt att publicera?
I & M: Det mesta vi refuserar refuserar vi för att vi inte tycker att det är så bra. Det är vår subjektiva åsikt. Därför ger vi sällan konstruktiv kritik till refuserade bidrag. Att vi refuserar en text innebär just det: att den inte publiceras i numret. Därefter existerar den bortom vårt smakomdöme, och författaren eller andra redaktioner bedömer bättre själva vad texten ska bli.
Ibland refuserar vi något av andra anledningar. Vid närmare eftertanke refuserar vi nog en majoritet av de texter som är väldigt långa eller väldigt korta. Jättelångt och jättekort ökar kraven på textens kvalitet. Skriv inte jättelångt eller jättekort om du vill komma undan med att inte vara fullständigt genialisk. Det vore knepigt att publicera min exflickväns refuserade dikt. Mest för att det skulle bli pinsamt på releasen.
D.M: Finns det något sådant som en “ren” poesi?
I & M:
differensmagazine.com 